Jag la in min roman nyss. Men formodligen kommer ingen orka läsa den eftersom den blev ganska lång. :P Men aja, ni får göra som ni vill.

Dagen idag började med hemkunskap där vi hade som lite avslutning. Vi gjorde köttfärspaj och som efterrätt hade vi gjort kladdkaka. Gott, men man blev riktigt mätt och lektionen efter hade vi idrott, lyckat. Idrotten bestod av kompletering. Men jag och några kompisar var klara med allt så vi körde basket. Jag, Ellinor, Daniela och Malin körde match mot Simon. Japp, fyra mot en. Men han vann överlägset ändå. Så fort han lyckades ta bollen, vilket han gjorde många gånger eftersom han bara sträckte på sig lite så fick han tag på den när vi passade, så gjorde han mål. Till slut tappade vi räkningen. Men han vann i alla fall. Sen var det lunch. Efter det fick fördjupnungsgruppen gå hem eftersom dom varit i Stockholm. Orättvist!!! Vi fick va kvar och ha no och matte. På no:n gjorde vi klar våran el-motor och på matten jobbade vi bara på. Men vår lärare var snäll och lät oss gå en halvtimme för tidigt. Skönt!

 Imorgon kommer lillskrutten hit. Kul, får busa för fullt med honom då.

Men nu ska jag gå. Ha det bra!

Har skrivit en roman till skolan. Någon som vill läsa så varsågod!

Födelsen

2 oktober, 1952 föddes en liten flicka på Danderyds sjukhus. Klockan var 16.42 och regnet duggade utanför fönstret. Värkarna hade börjat klockan tre på natten och vattnet hade gått strax därpå. Mor hade tagit sig till sjukhuset på en gång ifall det skulle bli en likadan förlossning som med min syster, nämligen en mycket snabb. Men där hade dom fel. Jag ville inte ut riktigt än. Jag lät mig plåga min stackars mor i lite mer än tolv timmar.  Detta har min mor berättat för mig. Men det hela slutar inte där. Min far hade fullt upp på gården inför den kommande vintern så han fanns inte där för henne. Hon fick kämpa själv. Eller ja, inte riktigt, hon hade ju barnmorskan, vad nu hon var till för hjälp. Mor tyckte inte om henne. Hon tyckte hon bara var sträng och känslokall. Hon kände sig inte alls bekväm med kvinnan och detta gjorde ju såklart det hela ännu jobbigare för henne. Om jag hade vetat detta hade jag nog försökt komma ut lite fortare för att inte plåga mor. Men vad då, jag var en liten bebis, inte begrep väl jag. Dessutom är allt det här vad jag har hört berättas och ibland är man efterklok. Men till slut kom jag i alla fall. Efter mycket slit från min tappra mor så låg jag där på hennes bröst och hon var hur lycklig som helst. För ett ögonblick glömde hon bort den hemska barnmorskan. Men hon blev snabbt påmind när jag togs ifrån henne för vägning och mätning. Hon tyckte att barnmorskan gjorde mig illa. Självklart gjorde hon inte det, men i mors ögon såg det så ut. Hon fick för ett ögonblick tanken att denna kvinna som sades vara barnmorska kanske inte alls var det. Hon kanske var en barnkidnappare som skulle ta mig ifrån henne. Men självklart var även det falskt, det var bara mors känslor som spökade lite. Jag låg snart på hennes mage igen. Hon bad barnmorskan att gå ut och ringa efter min far. Hon kollade lite ogillande på mor men gjorde det till slut. Mor fick äntligen en liten stund för sig själv med mig. Hon lyfte upp mig och kollade noga på mig, hon såg mitt bruna tunna hår som fortfarande hade lite blod kvar i sig, mina klara blå ögon och en liten mun som hon tyckte var hur gullig som helst. Hon log och sa:– Du är den finaste bebis jag någonsin har sett och ska därför få det finaste namn jag vet. Du ska heta Sara.Jag gav ifrån mig ett litet skrik. Mor tolkade det som att jag gillade namnet. Barnmorskan kom tillbaka efter en liten stund och berättade att hon inte hade fått tag på far. Mor sa inte så mycket om det, han var väl fortfarande ute på gården. Barnmorskan berättade att hon skulle hjälpa mor att komma igång med amningen, men att jag sedan skulle flyttas ut till salen med alla dom andra nyfödda. Barnmorskan ställde sig bredvid mor och lyfte upp mig. Mor började knäppa upp blusen hon hade på sig, men tyckte det kändes genant att visa sina bara bröst för en ganska så främmande människa. Hon tvekade lite. Hon hade ju redan gjort det här tidigare. Hon visste hur man ammade. Var barnmorskan tvungen att stå och kolla? Hon frågade henne därför just om detta. Kvinnan suckade lite, himlade med ögonen, men gav mig sen till mor som fick testa själv. Barnmorskan var kvar i rummet. Men hade gått och satt sig på en stol en bit ifrån. Mor lade mig till bröstet och jag började suga. Det gick riktigt bra. Barnmorskan kom fram och tittade till hur det gick. För fösta gången fick mor se ett litet leende på hennes läppar när hon såg att allt gick bra. Men det försvann snabbt. Hon sa istället: - Säg till när du är klar så går jag ut med henne.  Efter en stund så var jag klar. Men mor ville inte lämna ifrån sig mig riktigt än. Hon hade mig kvar en liten stund till. Hon låtsades amma mig för att inte barnmorskan skulle märka något. Men hon sa ändå till slut till att hon var klar. Jag togs ifrån henne. Mor kände sig ensam. Hon hade burit mig i sin mage i hela 9 månader, och sen så fick hon inte vara med mig hur mycket hon ville. Men hon insåg snabbt att det bara var att accepter det, hon skulle ju få hålla om mig hur mycket hon ville när vi kom hem.  Sköterskan fick inte tag på min far så mor låg där ensam i sängen på rummet hela kvällen. Hon ville gå ut och titta till mig, men hade ont efter förlossningen så hon orkade inte. Barnmorskan kom in med mig var fjärde timme för att mor skulle amma mig. Det var den enda tid hon fick med mig.  Dom kommande dagarna tyckte hon också var jobbiga. Hon mådde nu bättre och kunde därför ta sig upp och ut i salen där jag låg. Hon såg mig ligga där i min lilla ”plast säng”. Jag grät ofta. Mor ville så gärna ta upp mig och ge mig mat för att lugna mig. Men sköterskan var hård med att det bara skulle vara var fjärde timme. Mor tyckte det var fel med alla principer.   Jag ligger och tänker på hur det är nu förtiden. Nu får dom nyfödda vara hos sin mor hela tiden. Dom får äta när dom vill. Mycket av dom fasta principerna är borta. Likaså kan man underlätta förlossningen. Jag har läst att man kan få epiduralbedövning. Tänk om mor hade fått det. Då hade hon inte behövt haft dom där tolv jobbiga timmarna.  Men så tillslut så kom dagen, efter hela fem dagar på sjukhuset fick mor äntligen ta med mig hem. Lyckan var obeskrivlig. 

Första dagen på gymnasiet

 21 augusti, 1968 var min första dag på gymnasiet. Jag hade dom senaste dagarna gått och varit lite små nervös. Jag skulle börja i en helt ny skola och i en helt ny klass med helt nya människor som jag aldrig träffat förut. Men jag var också förväntansfull. Detta var mina tre sista år i skolan. Sen var det över. Det kändes skönt, men samtidigt lite skrämmande att sen kastas ut i vuxenlivet.

 Jag gick upp vid halv sju tiden. Gick in till köket och satte mig vid bordet för att äta frukost. Far hade precis kommit in efter att ha mjölkat korna så mjölken jag drack var fortfarande lite ljummen. Jag satt där och åt på mors hembakade bröd och tittade ut genom fönstret. Jag såg ända ner till hagen där hästarna gick. Min häst Tindra såg så vacker ut där hon stod och åt gräs. Solen sken och hon såg verkligen ut att trivas. Jag hade gärna gått ner för att träffa henne lite men insåg att jag inte skulle hinna det.

Min syster Anna kom in i köket medan jag satt där.

– Är du nervös inför skolan? Frågade hon retsamt.

– Lite, erkände jag.

– Åå, varför var du tvungen att börja på samma skola som mig?

– Jag hade inte så många valmöjligheter direkt. Dessutom tyckte ju mor och far det var bra för då kunde du se efter mig lite.

– Precis, jag vill väl inte vara barnvakt i skolan heller.

- Det är lugnt, jag klarar mig.

- Ja, för tro inte att du kan komma till mig hela tiden.

– Men det är lugnt sa jag ju.

- Ja, bra då.

Det blev tyst en liten stund. Sen sa Anna:

- När börjar du idag?

– Klockan åtta.

- Jag med, ska vi ta sällskap dit så du hittar?

– Ja, tack.

 När jag hade ätit klart gick jag in på mitt rum igen. Satte på mig kläderna jag hade valt ut kvällen innan. Det var en ljusblå klänning och en vit kofta. Jag borstade igenom håret och plockade sedan ihop lite saker i min alldeles nya skolväska som far hade varit så snäll och köpt till mig när han hade varit in till byn en dag.

Klockan halv åtta tittade jag in till Anna och frågade om vi skulle åka.

– Visst, jag kommer.

Vi gick ut på gården och tog fram våra cyklar som stod lutade mot ladugårdsväggen. Vi satte oss på dom och åkte iväg. Det knastrade i gruset när vi for fram på våra cyklar. Anna åkte före mig och det for upp lite damm efter henne. När vi började närma oss skolbyggnaden blev jag ännu mer nervös. Jag hade aldrig varit där förut. Visste inte alls hur det skulle se ut. Anna svängde in på innergården och ställde ifrån sig cykeln bland alla dom andra cyklarna.

– Vart ska du? Frågade hon.

- Klassrum 17d, läste jag från lappen som vi hade fått.

– Då går du in genom den där dörren, sa Anna och pekade. Sen följer du korridoren till vänster och sen så ligger klassrummet åt höger.

- Okej, tack.

– Vi syns hemma sen.

- Ja, hejdå.

Jag började tveksamt gå mot dörren. Anna försvann åt ett helt annat håll. När jag nådde fram till trappan gick jag upp för dom sju trappstegen. Sen la jag handen på dörrhandtaget och öppnade. Jag möttes av ett stort kapprum. Det var mycket större än jag hade kunnat föreställa mig. Det sprang folk hit och dit överallt. Det var stimmigt och rörigt. Jag försökte komma ihåg Annas beskrivning. Jag kollade åt vänster. Mycket riktigt, där löpte en lång korridor. Jag började gå. Allt ljud kom mer och mer avlägset. Jag stannade till när jag fick se dörren där det stod 17d på en liten skylt. Jag ställde mig mot väggen. Tre andra flickor stod redan där. Jag gissade att det var några av mina nya klasskamrater. Två av dom hade blont hår och den andra brunt. Alla tre hade håret uppsatt i en fläta. Brunetten hade en svart kjol på sig med en blå blus till. Den ena blondinen hade en röd klänning och den andra en rutig. Alla tre såg trevliga ut. Dom kanske kunde bli mina framtida kompisar, tänkte jag. Jag stod där tyst för mig själv och kollade ner i golvet. Plötsligt hörde jag fotsteg. Jag brydde mig inte till att börja med. Men kollade ändå tillslut upp. Jag hajade till. Emot oss kom en kille. Han var hur snygg som helst. Lite rufsigt brunt hår, blåa ögon, vit skjorta och svarta jeans. Jag kom på mig själv med att rodna. Jag kollade snabbt ner i golvet igen. Han ställde sig mot väggen mittemot mig. Jag vågade inte kolla upp. Ville inte att han skulle se hur röd jag var i ansiktet.

 Den kommande stunden kom resten av min nya klass. När klockan slog åtta kom även min nya lärare. Hon låste upp dörren och alla började gå in. Jag satte mig på första, bästa stol. Bredvid mig satte sig en flicka som jag inte lagt märke till innan. När alla hade satt sig ställde läraren sig vid katedern framför oss. När hon fått våran uppmärksamhet började hon prata.

– Hej och välkomna till Solna gymnasium.

- Hej, svarade vi.

– Jag heter Lisa Nilsson och är er nya lärare. Jag ska börja med att kolla vilka som är här.

Hon tog fram en lista och började ropa upp namnen. Efter ungefär hälften sa hon:

– Sara Niklasson?

- Ja, svarade jag ganska tyst.

– Erik Nyblom? Fortsatte hon.

– Ja, svarade en kille som satt ganska långt bak.

Jag vände mig om och fick se att det var den snygga killen som hade svarat. Jag kände hur jag blev varm om kinderna igen. Jag vände mig snabbt om och tittade ner i bänken.

Strax därpå var alla uppropade.

– Bra, sa Lisa. Alla verkar vara här.

Hon tog sen upp en bunt med papper.

– Här har jag erat schema. Jag tänkte dela ut det och sen ta lite information som ni bör veta.

 Informationen var mest om vilka regler som fanns på skolan, lite om hur saker och ting brukar vara o.s.v Men ska jag vara ärlig så lyssnade jag inte så noga. Jag hade fullt upp med att försöka hålla min rodnad så liten som möjligt. Men när våran lärare kom in och började prata om ämnet svenska väcktes min uppmärksamhet. Hon berättade att vi skulle börja skriva en novell. Jag älskade att skriva. Jag hade flera stycken som jag skrivit genom årena som låg i en gammal skokartong gömd under min säng. Lisa sa att den skulle handla om en tjej eller kille som var med om något slags äventyr. Jag började på en gång spåna på några idéer. Jag tänkte börja skriva på en gång när jag kom hem idag.

Efter att hon berättat klart om det sa hon att vi skulle få tjugo minuters rast. Alla skyndade sig ut. Solen sken utanför fönstret så flera stycken gick ut på innergården. Jag satte mig på en bänk som stod under en ek. Flickan som jag suttit bredvid inne i klassrummet kom och satte sig på bänken också. Det var till en början tyst.

– Jag heter Ida, sa hon sen plötsligt.

- Jag heter Sara.

Jag tittade på henne, kisade med ögonen mot den starka solen. Försökte få ett ansikte på henne. Men det var svårt.

– Vad tycker du om skolan då? Frågade hon.

– Jo, den är säkert bra.

- Det tror jag med.

Jag kollade bort mot andra änden av gården. Jag fick syn på Anna. Hon stod och pratade med några kompisar. Hon verkade ha roligt. Hon skrattade.

– Vad kul det ska bli med den här novellen, sa Ida. Jag älskar att skriva.

- Jag med, sa jag och log.

– Vad ska du skriva om?

– Jag vet inte riktigt. Kanske om en tjej som börjar gymnasiet och hon får vara med om sin första kärlek.

– Åå, så härligt. Jag tänkte mig något med en tjej som var ute och red på sin älskade häst och råkade komma vilse.

Jag tyckte det lät som en löjlig idé, men hade inte samvete att säga det. Jag sa istället:

- Jaha, okej, det låter bra.

– Det kanske är dags att gå in, tjugo minuter har nog gått snart.

- Ja, det har du nog rätt i.

Vi reste oss och började gå in.

 Resten av dagen flöt på. Jag umgicks med Ida och försökte hantera mina känslor för Erik. Men det var inte lätt. Tillslut tappade jag räkningen på hur många gånger jag rodnat. Var det så här att vara kär? Nej, det kan inte stämma för jag var ju inte kär. Jag kände honom inte ens. Men jag kom fram till att jag väldigt gärna skulle vilja lära känna honom. Kanske skulle det kunna bli min första stora kärlek? Kanske till och med min blivande man?

Firmafesten

28 juni, 1980 var det dags för firmafest.

Vid fyra tiden hade jag gått hem från jobbet för att hinna göra mig i ordning. Jag jobbade på den tiden som journalist på kommunens tidning. Jag hade i flera år gått i skola för att sedan äntligen ta min journalistexamen.

När jag kom innanför dörren hängde jag av mig min jacka, tog av mig skorna och tog med mig posten in i köket. Jag satte mig sen vid köksbordet och kollade igenom den. Det var ingen speciellt rolig post den dagen. Jag la den åt sidan och gick upp för trappan och in i badrummet. Vi hade precis renoverat där så jag log varje gång jag kom in i det. Golvet och väggarna var ny kaklat i en vacker gul nyans. Badkaret hade vi bytt ut mot en stor härlig duschkabin och handfatet var nytt och likaså det snygga badrumsskåpet. Jag skruvade på vattnet i duschen och medans det blev varmt så klädde jag av mig. Jag klev in och stod där sedan länge och schamponerade håret ordentligt och tvålade in kroppen. Jag klev ut och torkade mig, satte på mig morgonrocken och virade sedan ett badlakan runt håret.

Jag klev ut i hallen och ner i köket. Där satt Erik på en köksstol och bläddrade i några papper. När han såg mig komma nerför trappen reste han sig och kom fram och krama mig och gav mig en puss på kinden.

– Hej, älskling, sa han. Har du haft en bra dag?

- Ja, du då?

– Ja då.

Han släppte mig och gick tillbaka till stolen och jag gick för att göra mig i ordning.

 När klockan började närma sig sex satt jag i bilen på väg till by stugan som chefen hade hyrt åt oss. Jag parkerade bilen och gick in genom dörren. Där inne stod Karin och hälsade alla välkomna med en välkomstdrink. Hon räckte fram en åt mig, men jag tackade nej. Hon kollade lite snopet på mig men tog tillbaka glaset. Jag fortsatte in i lokalen. Det var fint dukat med långbord och min chef Kajsa sa glatt hej när jag kom in.

- Fick du ingen drink, frågade hon förvånat.

– Jag sa nej.

- Jaha.

Hon kollade lite forskande på mig

– Du brukar väl aldrig spotta i glaset, sa hon skämtsamt.

Jag skrattade lite generat, gick sen ut till entrén igen för att prata med Karin.

– Vad fint ni har gjort det, sa jag.

– Ja, tack. Vi har hållit på och planerat det här länge.

– Ja, det märks.

- Vi får hoppas det blir en trevlig kväll.

– Det blir det säkert.

 När alla hade kommit ropade Kajsa att vi skulle slå oss ner. Hon höll ett litet tal om hur roligt det här skulle bli och om hur glad hon var att vi alla var där. När hon pratat klart satte sig även hon. Servitörerna som dom hade hyrt in började komma in med maten. Till förrätt var det lax snittar. Jag kollade på det misstänksamt. Ska jag äta och hålla god min, tänkte jag. Men jag vågade inte riskera någonting. Jag petade bort laxen och åt det andra istället. Jag såg att Mia som satt bredvid mig kollade lite misstänksamt. Jag brydde mig inte om det.

Till varmrätt var det oxfilé och potatisgratäng. Det åt jag med god aptit, men när drycken skulle serveras och dom kom med en flaska vin så tackade jag återigen nej.

– Har ni något alkoholfritt? Frågade jag servitören.

- Självklart, vänta lite så ska jag hämta.

Jag nickade tacksamt och efter en stund kom han som lovat tillbaka.

Under hela middagen så sneglade Mia på mig. Jag förstod vad hon tänkte men jag sa inget. Men till slut så bröt hon tystnaden och frågade tyst:

– Är du med barn?

Jag hajade till. Blev lite chockad över det plötsliga påhoppet men samlade mig snabbt och sa:

– Ja.

Hon kollade storögt på mig.

– Jag visste det, utbrast hon glatt. Grattis!

- Tack.

Jag kände en lättnad över att äntligen säga det. Jag hade försökt dölja det så länge som möjligt nu men magen hade börjat puta ut och det hade börjat blivit svårare och svårare. Nu kunde jag vara mig själv igen.

– När är det dags? Frågade hon.

- Sjätte november.

– Vad kul.

- Ja, verkligen.

Jag kände äntligen att jag kunde glädjas ordentligt åt det. Visst hade jag och Erik varit jätte glada åt det, men det blev något annat när ens vänner visste och när deras reaktioner var positiva var det ännu roligare.

 Kvällen rullade på med god mat, trevligt sällskap och musik och dans. Ryktet om min graviditet spred sig snabbt och flera stycken kom fram och gratulerade. Jag gick med ett leende på läpparna hela kvällen. Jag dansade med mina väninnor och hade jätte roligt. När klockan började närma sig halv ett började jag säga hejdå för att ta mig hemåt. Det var ju en dag imorgon också som man skulle klara av. Jag satte mig i bilen. Det var inte många bilar längs vägarna.

Jag körde in på parkeringen hemma. Innan jag öppnade ytterdörren stannade jag till lite på trappen. Jag andades in den härliga sommarnatts luften och kände hur underbart livet var.

Dagen efter bröllopet

21 april, 1985 vaknade jag klockan åtta av att solen lyste in genom fönstret. Jag tittade upp och kisade mot det starka solljuset. Jag kollade bredvid mig. Där låg min nyblivna make och sov fortfarande. Jag slöt ögonen igen och tänkte tillbaka på gårdagen.
Jag vaknade klockan kvart över sju med en pirrig känsla. Idag var det äntligen dags. Bröllopet!

Jag tassade upp för att inte väcka Erik.  På vägen ut till köket såg jag min vackra klänning som hängde på en galge på garderoben. Det var en lång, vit axelbands lös klänning. Framtill var den full av glaspärlor vid bysten och över midjan var det drapering. Direkt när jag hade sett den visste jag att den skulle jag ha. Det var kärlek vid första ögonkastet.

 Jag gick vidare in till köket. Öppnade kylskåpet och hällde upp ett glas juice. Satte mig på en av köksstolarna. Regnet smattrade mot fönstret. Jag suckade och tittade ut. Regnet öste ner och det var alldeles grått och trist. Varför skulle det bli sånt här väder just idag? Varför?

 Klockan elva hade jag tid hos frisören. Jag satte mig i bilen och åkte dit. Regnet hade avtagit lite men det var fortfarande mulet och trist. Jag parkerade bilen och öppnade bildörren för att fälla upp paraplyet innan jag klev ur. Jag satte ner fötterna på marken utan att se mig för. Jag kände direkt hur fötterna blev blöta. Jag drog hastigt upp dom och kollade vad det var. Självklart hade jag satt ner fötterna rätt i en stor vattenpöl. Jag startade bilen och backade ut och ställde den på parkeringsplatsen bredvid för att slippa vara tvungen att kliva i den igen när jag skulle hem. Jag öppnade dörren på nytt men den här gången såg jag mig för innan jag satte ner fötterna. När jag kom in i salongen möttes jag av doften av hårfärg och olika hår produkter. Min frisör Lotta såg mig direkt jag klev innanför dörren. Hon kom glatt emot mig med armarna utsträckta för att krama mig.

– Äntligen är det dags, sa hon glädjestrålande.

Jag log tillbaka.

– Ja, det är ju det.

- Kom ska jag ta det där, sa hon och räckte sig efter mitt paraply och jacka.

Hon visade mig sedan till stolen.

– Slå dig ner, sa hon med en gest mot den.Jag satte mig och hon började kamma igenom mitt hår. – Jaha, står du fast vid håruppsättningen vi kom överens om förut?- Ja, absolut, den var ju underbar.  Dom närmaste två timmarna satt jag där. Håret förvandlades mer och mer till en tjusig uppsättning. Tillslut var det bara slöjan kvar. Jag höll andan medans hon satte i den. Men när den väl var på plats kändes allt underbart. – Nå, var tycks? Frågade Lotta.Först fick jag inte fram ett ord, satt bara med gråten i halsen. Men tillslut sa jag:- Det är alldeles perfekt. Klockan två anlände jag och Erik till kyrkan. Vi blev visade till ett rum där vi kunde göra i ordning oss det sista. Våran dotter Louise som då var fem år och min syster dotter Amanda också fem år var med oss. Dom skulle nämligen vara våra brud tärnor. Eriks bästa kompis Martin skulle vara bestman och han kom strax därpå. Jag hjälpte barnen på med sina små söta rosa klänningar och Martin hjälpte Erik det sista med löftena. När barnen var klara var det min tur. Vi hjälptes åt att få på mig klänningen, men det gick smidigt och bra. När dragkedjan skulle upp var jag spänd och höll andan igen. Men när den var uppdragen kunde jag andas ut. Klänningen satt perfekt och var så vacker. När alla var klara var det inte långt kvar innan klockan skulle slå tre och allt skulle börja. Gästerna blev hänvisade till att gå in och sätta sig. När alla hade satt sig gick Erik och Martin in och ställde sig vid altaret hos prästen. Jag och barnen gick och ställde oss beredda utanför kyrkans portar. När vi kände oss klara började musiken spela och dörrarna öppnades. Först in gick Louise och Amanda. Dom strödde rosenblad ur en lite korg, precis som på film. Strax efter kom jag in skridandes. Jag kände hur benen darrade men jag kämpade på och gick framåt. Det var skönt när jag äntligen kom fram och fick ställa mig stilla bredvid Erik. Jag var så lycklig av att äntligen få stå där, men samtidigt rädd inför vad som skulle hända. När musiken avtagit började prästen prata:- Kära församling, vi har idag samlas för att bevittna vigseln mellan Erik och Sara… När allt var över och det var dags för oss att lämna kyrkan var jag så lycklig. Allt hade gått jätte bra, allt kändes underbart, allt var helt enkelt perfekt.  Bröllopsfesten sen blev jätte lyckad. All vår familj och vänner var samlade. Vi åt god mat, pratade och hade trevligt. Sen var det dags för bröllopsvalsen. Jag och Erik hade tränat på den. Vi kunde den riktigt bra. Men när alla stod där och tittade på oss med förväntan i blicken var det som att allt låste sig för mig. Jag visste ingenting kändes det som. Hur var stegen? När skulle vi börja? Hur ska man hålla? Allt var som bortblåst. Erik tog mig i handen, kramade den hårt och gav mig en uppmuntrande blick. Jag svalde hårt. Jag skulle klara det här. Han höll om mig, musiken började, men jag visste inte hur jag skulle börja. Jag kände igen musiken och visste att snart var det tid för första steget. Men hur var det? Jag kände paniken komma. Jag kollade på Erik, men han bara log. Han nickade åt mig och började sen ta första steget. Jag följde efter. Kände hur stel jag var i kroppen, men framåt kom jag i alla fall. Han förde bra, så fast jag inte kom ihåg så mycket så gick det ganska bra. Ju mer vi dansade, desto mer avslappnad blev jag och desto bättre gick det. Till slut kom jag till och med ihåg stegen. Jag kände en lättnad. Äntligen kom stegen till mig. Det kändes som att jag svävade på moln över golvet. Det här gick ju jätte bra. När musiken tystnade och jag insåg att dansen var slut förstod jag inte vad jag hade varit så nervös över. Det var vår familj och våra vänner som var där. Varför skulle jag vara nervös inför dom? Förmodligen så ville jag att allt skulle vara så perfekt så för minsta lilla blev jag nervös. Men efter dansen insåg jag att det gick hur bra som helst fast inte allt var perfekt. Så efter den stunden kunde jag njuta resten av kvällen utan att vara det minsta nervös över att göra fel.  Medans jag hade legat där i sängen och tänkt tillbaka så hade Erik vaknat. Han vände sig om mot mig och gav mig en puss på munnen.– God morgon älskling, sa han- God morgon, svarade jag.Han låg kvar och höll om mig och jag kände hur lycklig jag var. Efter en timmes mys i sängen gick vi till slut upp. Vi avnjöt en underbar frukost som roomservicen hade kommit in med och sedan gjorde vi oss i ordning. Vid lunch tid tillkallade vi oss en taxi för att ta oss till Arlanda. Vår bröllopsresa skulle gå till Hawaii. En efterlängtad resa som äntligen skulle bli av. Louise hade vi ordnat för så hon skulle bo hos min syster under vår semester. Så innan vi gick på planet ringde jag till henne. Mitt moderliga hjärta brast en aning när jag hörde hennes röst och insåg att jag skulle vara utan henne i en hel vecka. Vi pratade en liten stund och jag överröste henne med kärlek och att jag skulle komma att sakna henne. Hon verkade så vuxen helt plötsligt. Hon tröstade mig med att allt skulle gå bra och att hon skulle klara sig fint. När vi pratat ungefär en kvart sa vi tillslut hejdå. Jag och Erik tog varandra i handen och gick mot gaten.

 När vi satt på planet och väntade på att lyfta kände jag mig så fridfull. Gårdagen hade varit helt underbar och nu hade jag ännu en underbar vecka framför mig med min nyblivne man. Kunde livet kännas bättre?

Sista dagen i livet

Nu ligger jag här för mig själv. Rummet är som vilket sjukhusrum som helst, alldeles grått och tråkigt. Dom sista månaderna har jag spenderat i såna här rum från och till. Dom sista månaderna har jag insett att det här nog börjar bli slutet på mitt liv. Dagarna i den här sängen har gått mycket åt att fundera på vad jag egentligen har varit med om. Jag har kommit fram till att det är en hel del. Har fått en underbar man som jag älskar av hela mitt hjärta. En underbar dotter som jag också älskar jätte mycket. Livet har varit fyllt av glädje och händelsefyllda saker. Fram till den 15 november i höstas. Jag fick beskedet att jag hade bröstcancer. Till en början tänkte jag inte så mycket på det, nuförtiden fanns det ju så bra mediciner. Men när läkarna såg att den hade spritt sig, då började jag se slutet av tunneln. Dom sa att dom kunde försöka behandla men att det hade gått så långt att det förmodligen inte skulle hjälpa. Jag sa att dom ändå skulle försöka, ville inte ge upp hoppet. Men efter första cellgiftsbehandlingen och jag insåg vilket helvete det skulle bli så gav jag upp. Jag orkade inte. Jag ville hellre ha dom sista månaderna bra än jobbiga. Jag har faktiskt mått ganska bra. Med undantag för nu. Jag känner att kroppen börjar lägga av. Jag orkar inte längre. Det börjar nog bli dags att ta farväl.

Jag kollar på klockan. Kvart i tolv står den på. Lunchen serveras där ute nu, men jag vill inte äta. Känner ingen aptit. Om en halvtimme kommer min familj. Jag vill ha dom här. Jag sluter ögonen, känner tröttheten komma. Men vill inte somna. Jag är rädd. Rädd för att jag inte ska vakna igen. Rädd för att jag inte ska hinna säga farväl. Jag kämpar med att hålla ögonen öppna. Men det går inte. Jag somnar.

En stund senare vaknar jag av att dörren öppnas. Erik tittar in.

– Hej, säger han.

- Hej, säger jag nyvaket.

Han kliver in och efter kommer Louise. Jag vinkar dom till mig och ger dom varsin kram. Jag lägger märke till hur stora dom plötsligt har blivit. Tycker det känns som igår jag höll henne i mina armar för första gången. Dom här 15 åren har gått så fort. Jag känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken. Men jag vill inte gråta. Vill inte visa hur rädd och ledsen jag är. Men jag tror att dom ser det ändå. Jag börjar fråga hur det går i skolan för att bryta tystnaden.

Vi sitter i flera timmar och pratade. När dom sedan ska gå känner jag på mig att det är sista gången jag kommer se dom. Jag kliver ur sängen. Ger dom en varsin stor kram. Säger hur mycket jag älskar dom. Jag viskar i Eriks öra:

– Det är snart dags, ta hand om Louise. Jag älskar dig

Han kollar på mig med blanka ögon. Jag ser att han förstår. Jag är nära att börja gråta, men klarar att stå emot.

– Jag älskar dig också, säger han.

Jag står kvar och ser på när dom går ut genom dörren. Lägger mig sedan i sängen igen. Drar upp täcket om mig. Kollar ut genom fönstret. Regnet duggar utanför. Precis som när jag föddes, tänker jag.

Jag känner hur jag slappnar av i kroppen. Jag känner en frid som jag aldrig tidigare har känt. Jag känner mig inte rädd längre. Jag sluter ögonen. Kämpar inte emot längre. Jag känner hur omvärlden kommer längre och längre bort. Känner hur jag försvinner, ända tills allt bara blir svart.